månadsarkiv: september 2013

En sak fixar vi väl, eller?

bild-25

Vad kan JAG göra idag, för att bidra till att världen blir en bättre plats?

Svaren på den frågan är inte – att våldföra sig på en annan medmänniska,  att mobba en klasskompis genom att lägga upp hemska bilder på instagram och skicka elaka sms dygnet runt, inte heller är svaret att sälja droger till minderåriga, eller att utnyttja barn i fattiga länder, att stjäla från någon annan eller att slå ned den första jag möter enbart för kickens skull, det går heller inte att svara att plåga ett oskyldigt djur, eller att döda ett djur enbart för människans egos skull.

Jag är absolut inte felfri. Jag flyger flygplan, ibland slinker det med både plast och papper bland vanliga soporna, ibland blundar jag för de hemlösa, det finns också dagar när jag inte orkar finnas där för någon annan….men oftast leder frågeställningen på morgonen till flera oväntade gärningar under dagen.

Jag avslutar det här inlägget med klyschorna – Tillsammans är vi starka!  Alla kan göra nått!  Bättre att göra någonting, än ingenting alls! Jag tror ju på de här urvattnade formuleringarna. EN liten sak per dag som bidrar till en bättre värld kan vi väl alla fixa, eller?

Bilden är hämtad från www.missmagicgirl.wordpress.com

Varför slutade jag med det?

bild-24

Du vet de där dagarna när du tittar i kalendern och undrar hur du tänkte när du bokade in allt.  Den där obotliga tidsoptimisten lyckades ta över just de dagarna när telefonen ringde.

Jag gick en kurs en gång i mindfulness. Han som höll i kursen hade levt bland munkar. Han ringde i små klockor och pratade väldigt långsamt. Jag borde kunna ge dig de bästa tipsen nu, på vad man gör när tidsoptimisten tar över. Men det kan jag inte. Jag brukar liksom bara åka med, bli sjukt trött och sen lova mig själv att inte göra så igen.

Jo, en sak kan jag dela med mig av. Mannen som höll i kursen berättade att när man är stressad, så kan man prova att göra saker mer långsamt. Den provade jag precis efter kursen, framförallt på skrikande barn på golvet som inte ville ta på sig vinterkläder. Det funkade. Varför slutade jag med det?

 

Bilden är lånad från www.marlenezufic.blogspot.com

Björn Borg på BB

bild-22

Det finns flera forskningsresultat från olika sömnstudier, som påvisar att kvinnor behöver mer sömn än män. Nu gäller det kvinnor och män utan några sömnproblem.  Sen har ju kvinnor fördelar när det gäller sömn som män saknar.

Jag kommer ihåg när vårt äldsta barn föddes för tretton år sedan. Jag och min man var vakna i närmare två dygn. När barnet var ute, så kick-ade mina hormoner igång. Jag började skämta om de gigantiska trosorna som dyker fram efter en normal förlossning. Är de från Björn Borgs kollektion? Sen skrattade jag åt mina egna skämt, ville skåla i Pomac från den legendariska ”brickan” som man får in på rummet.

Det slutade med att jag skålade med mig själv, för mannen låg utslagen i en saccosäck på golvet. Det är jobbigt att föda barn:-)

Bilden kommer från www.skrattnet.com

Linda som Linda

bild-21

Ägnade du också timmar åt att få till den snyggaste autografen som yngre? Min pennförbrukning hade kunnat leda mig till någon form av avvänjningsklinik. Jag skrev sida upp och sida ner, dag ut och dag in. Varför vet jag inte riktigt, då jag enbart har fått användning av det på bankpapper, avtal och andra stela dokument.

Min specialitet var ett L som hade ett inbyggt E på sig. Så coolt!  Jag hette då Linda Eklund.  Ett rätt vanligt namn, bland alla andra. Av någon märklig anledning, så tyckte jag att Linda Haglund var mycket bättre. Det kan bero på att denna kvinna, som ung 13-åring tjej, sprang barfota på 100 meter och satte rekord. Till och med hennes flätor var  så trendiga, så rätt. Att vara en Linda på 70-talet var att vara en del av en stor Linda-gemenskap.

Idag är namnen lite mera kreativa. Lite mer unika. Läste någonstans att just nu är orter och frukter heta uppslag till namn. Hej, jag heter Apple Myron. Det är ju lite coolare än Hej, jag heter Skutskär Myron. 

Bilden är hämtad från www.aftonbladet.se

En färglös dag

bild-20

Idag känns träden utanför kontorsfönstren färglösa. Den blå himlen liknar mer en flod av tårar. Inte ens den hemmagjorda latten smakar lika gott.  Hjärtat gör ont. Det är ingen bra dag idag, rent känslomässigt. Tårarna rinner nedför kinderna. Min mans famn kändes extra stor och varm idag när han omfamnade mig på morgonen.

Jag är ledsen. Inget konstigt med det egentligen. Det är många människor som är ledsna varje dag. Det handlar om en person som har betytt väldigt mycket för mig, som nu har valt att gå vidare med sitt liv utan mig. Sån´t händer också. Jag har själv gått ur vänskapsrelationer, för att omfamna nya längs livets väg.  I den här sorgen känner jag mig samtidigt tacksam för alla samtal, upplevelser och skratt. Fina minnen att lägga ned i sin alldeles egen må-bra-burk. 

Hur ont det än gör i hjärtat och hur jobbigt det än är att drabbas av den här själsliga växtvärken, så vet jag att jag kommer vakna upp en morgon och känna mig starkare än förr.  Sorg, tårar och hjärtvärk får prägla min dag idag, sen får det vara färdig-grinat imorgon. Då ska jag dricka te ur de största temuggarna tillsammans med en fin vän, så antagligen börjar jag böla då igen:-) Nu ska jag skriva grymt bra texter. För ur sorg föds lika mycket kreativitet som ur glädje….

Bilden är hämtad från www.maskrosblogg.blogg.se

Det var inte jag

bild-19

Jag gillar inte människor som inte kan ta ansvar.
Jag gillar inte när ”man” skyller ifrån sig på andra.
Är jag så himla bra själv då? Inte alltid. Jag jobbar på det.

Jag har suttit i möten, när större delen av tiden har gått till att leta efter en syndabock, istället för att gemensamt lösa problemet. Har jag sagt ifrån då? Ibland. Ibland inte. Jag vill bli mer modig och bättre på det, för jag gillar verkligen inte det beteendet.

På tal om ansvar, jag kommer ihåg när jag var 15 år och gjorde praktik på ett Tryckeri. Jag skulle få ansvara för att gigantiska fotolayouter skulle ta sig igenom en maskin, utan att förstöras. Min handledare sa upprepade gånger: Tryck INTE på den här knappen, då förstörs fotona.
Som i slow motion ser jag hur min högra hand trycker på INTE-knappen. Jag hör hur fotona trasslas sönder. Jag smiter in på toaletten. Jag hör min handledares steg i trappan. Han frågar: Vad har hänt? Jag svarar: Det var inte jag….

Fler kloka ord och vackra bilder från Paulo Coelho finns här.

 

Jag tappar löv

bild-13

Imorse letade jag fram varenda jordfärgad pinal jag har och äger. Jag hittade ett par murrigt gröna byxor, mörkbruna kängor, brun tröja, grön väska…när jag gick iväg med sonen till skolan, så hade jag lika gärna kunnat gå och ställa mig bland träden. Jag var liksom kittad och klar som höstträd.

Den enda skillnaden är att träden skakar av sig sina löv. Jag skakar av mig glas med rosévin och gammal potatissallad. Kvar står jag med mina kletiga fötter på Yogamattan och tänder en massa ljus. Sen gör jag Sol-hälsningen, fastnar i positionen Hunden och hamnar med min stela kropp i soffan, där jag läser en lagom sorglig bok.

Nu är hösten här.

 

En kreativ lösning

bild-14

För några år sedan kom några forskare vid Karolinska Institutet (KI) fram till att det så kallade dopaminsystemet hos friska högkreativa människor till viss del liknar det man ser hos schizofrena. Det har också skrivits om att kreativa människor löper något större risk att drabbas av schizofreni och bipolär sjukdom. Det gick att läsa i DN bland annat (här är artikeln i sin helhet).

Ett tag förknippade jag kreativa människor med psykedeliskt mönstrade kläder och osammanhängande meningar om konstiga saker. Tur att jag har blivit äldre och lite klokare. Jag instämmer i kören som säger att kreativitet är att lämna gamla hjulspår och hitta nya lösningar.

Jag misstänker att det var så min son tänkte den dagen för några år sedan, när han kände sig lite torr om läpparna. Han hittade en salva och såg till att säkra en del av området runt omkring. Han hittade en lösning på sitt problem:-)

 

Gillar inte överraskningar

 

bild-6

Jag gillar inte överraskningar.
Jag vill veta var kick-offen ska vara någonstans och vad som ska hända.
Så har jag varit i hela mitt liv. Jag lider av en släng kontrollbehov.

Sen gick jag igenom en smärre livskris. En sån där när mattan rycks undan under dina fötter. Jag tyckte att det var jättejobbigt. All kontroll försvann och till slut fick jag lära mig att bara släppa taget. Jag fick liksom åka med i allt som hände och bara försöka sätta den ena foten framför den andra, utan att tänka för mycket.

Efter mycket självömkan och snor-gråt (när du hulkar fram orden), så klev jag ut på ”andra sidan”. Plötsligt så var jag inte rädd längre…eller rättare sagt…inte lika rädd och jag kände mig  mer modig.

Ett av mina favorituttryck är numera Robin Sharmas Rädslan är portalen till ditt bästa liv!  Det gäller bara att ta sig igenom den där läskiga portalen:-)

Fler kloka ord från Paulo Coelho finns här.

 

Det blev tyst i familjen

bild-1

Är det någonting som finns med oss från urminnes tider? Det här med eld och vatten.  Att det är så rofyllt. Det är lördagskväll och vi har premiäreldat i vår braskamin. Hela familjen har suttit tysta och tittat in i elden. Det händer inte ofta. Familjen består av en pratglad åttaårig pojke, en lika pratglad tonårsdotter, mycket pratglad mamma och en mindre pratglad pappa. Den här elden förseglade allas våra läppar. Samma sak händer bara vid ett annat tillfälle. Det är när samma familj lånar en båt på sommaren. När den här familjen lägger till i en vik och alla sitter lika tysta och blickar ut över havet. Så rofyllt och vackert. Satt våra för-för-för-för-för-för-förfäder framför sin eld och sitt hav lika tysta? Sån´t tänker jag på en lördagkväll.